ARG!!

Vad har man för rättigheter egentligen?
Nu är jag lagom irriterad och arg. Jag var på besök på akademikliniken i Malmö igår där jag förminskade mina bröst för 2,5 år sedan.
Jag har varit jättenöjd med bröstens storlek och ärren var jag beredd på. Men jag var INTE beredd på att Paolo (kirurgen) skulle sätta mina bröstvårtor alldeles för högt upp!
Vårtgården syns ovanför BH-kanten oavsett vilken BH jag köper.

Igår fick jag träffa en annan kirurg eftersom Paolo bara jobbar i Sthlm nu. Hon tyckte inte alls det var något fel trots att det syntes tydligt att jag inte kan röra mig utan att vårtgården sticker upp ovanför BH/tröjkanten. Hon var otroligt oprofessionell i sitt bemötande och skyllde på min graviditet och sa ordagrant "Du kan icke gå och bli gravid".
Hon dumförklarade mig och blev arg för att jag blev gravid efter operationen. Trots att jag förklarade att mina bröst knappt förändrats av graviditeten och att bröstvårtorna satt lika högt upp innan graviditeten efter operationen.

Hon pratade om att så många tjejer kommer varje dag och vill ha perfekta bröst och många kommer med dumma reklamationer och vill opereras igen efter 3 år. Jag förstog ganska snabbt att hon inte alls lyssnade på den egentliga anledningen till varför jag var där och att jag skiter fullständigt i hur brösten ser ut utan kläder!!! Jag vill bara inte se vulgär ut med halva vårtgården som sticker upp, precis som att jag inte ville se vulgär ut med mina stora bröst!
Nu vet jag att det GÅR att åtgärda, men de vill inte betala för det. Det ska bli intressant att se vad Paolo säger om detta eftersom han är väldigt framgångsrik inom plastikkirurgin och jag tror inte att han egentligen vill ha misslyckade operationer på sig för detta är ett fel som påverkar min vardag, när jag är på jobbet o.s.v. det är jobbigt rent ut sagt att helatiden behöva tänka på hur man rör sig och kolla så inte kläderna glider för långt ner. Kirurgen jag träffade igår pratade om att det bara är kosmetiskt men för mig är det ju faktiskt ofunktionellt.

Kronisk magsjukdom

Nu kommer jag till den svåraste biten. Det som påverkar min vardag, min ork, gör mig orolig och som jag faktiskt inte vet hur jag ska stå ut med. Jag har någon magsjukdom som kommer och går i perioder. Nu har jag haft en period på över 8 veckor som varit riktigt tuffa med konstant illamående varje dag.
Allt började nog med min magkatarr som jag fick diagnostiserad i 14-års åldern. Den har jag lärt mig att leva med. Men några år senare har jag haft väldigt mycket problem med att jag är hård och lös i magen om vartannat och då kan ha rejält ont i magen och inte bara magsäcken vissa dagar. Med dessa symtom fick jag diagnosen mag- och tarmkatarr för ca tre år sedan.
 
De senaste 2 åren har blivit värre och för 8 veckor sedan blev jag riktigt dålig och det utlöste även kraftig ångest m.m. Jag hade blod i avföringen och förhöjd temp. Kunde inte äta på flera dagar och det tog många dagar att ta sig ur den värsta ångesten jag hamnade i. Jag kunde sedan ha några bättre dagar och sedan låg jag pall en hel dag igen. Jag utvecklade ångest över maten och har sedan dess haft jättesvårt för mat och äter inte alls så ofta som jag borde. Det i sig gör mig stressad eftersom jag behöver äta regelbundet för att orka och fungera men illamåendet tar över och det tar stopp när jag lagat mat till barnen o.s.v. Nu är det svårt att planera roliga saker och detta tillsammans med min magsjukefobi blir inte så bra om man vill iväg och shoppa t.ex. och måste springa på toa men inte vågar gå på en offentlig toalett. Allt blir en enda ond cirkel.
 
Mina magproblem är säkert även en av orsakerna till min magsjukefobi. Jag är rädd för att bli ännu sämre, och må riktigt dåligt en längre period. Ångesten påverkar min mage och vice versa.
 
Det här illamåendet tar nästan kål på mig. Det tar ALDRIG slut. Det var fruktansvärt jobbigt när jag var gravid också men då "visste" jag iallafall att det fanns ett slut på det. Nu vet jag inte när, eller om det någonsin kommer försvinn och bli bättre.
 
Jag vill verkligen veta vad detta är nu. Är under utredning och läkaren är inne på antingen kraftig IBS eller någon inflammatorisk tarmsjukdom.
 
Har egentligen mycket mer att skriva om detta....,men orkar inte mer just nu. Just nu blir jag oftast mest arg när jag tänker på och pratar om det.
 
 
 

Fobi, ångest och magsjukdom

Vet inte riktigt var jag ska börja men som sagt så lever jag med någonting som gör livet svårt just nu. Jag tror jag börjar med fobin. Jag har en stark fobi för maginfluensor av alla dess sort. Detta begränsar mitt liv, framför allt på vinterhalvåret. Jag är konstant rädd för att någon i familjen ska drabbas och därför blir jag nervös varje gång någon av barnen har ont i magen o.s.v. Jag har nog alltid tyckt att det är jobbigt med kräksjukan, men vem gör inte det? Jag började nog utveckla en fobi när Julia var liten och Denis var långt bort på brandmansutbildning mån-fre.
Jag och Julia drabbades av magsjuka och fobin började träda fram. Varje gång Julia får magsjuka så kräker hon extremt ofta. Hon kan kräka en gång i kvarten en hel natt och skriker på hjälp. Det skär så fruktansvärt i mammahjärtat. Jag fick panik inombords och kunde knappt andas. Svimningskänsla konstant och hjärtat slog hårt och fort. Rädslan för att få ångest och för att barnen ska bli riktigt dåliga har gjort att jag så långt det bara går gör allt för att undvika maginfluensa.
 
Jag märker nu att det inte ens går att beskriva med ord den fruktansvärda känsla det innebär. Min fobi har sedan blivit mycket större sedan Minnah's födsel. Colin och Julia blev magsjuka när det var 3 veckor kvar till förlossning. Jag trodde nästan att mitt hjärta skulle sluta slå då det slog till. Värsta skräcken. Jag hade hållt barnen hemma från förskolan nästan hela våren och sluppit undan så mycket sjukdomar som gick, och så biter det fast så nära inpå förlossningen :((.
 
Jag är så rädd för att barnen ska bli sjuka och ha det jobbigt. Och jag vet att en nyfödd har svårt för att klara en magsjuka bra då de lätt blir uttorkade. Min rädsla hänger nog även en del ihop med mina egna stora magproblem som jag också kommer berätta om snart.
 
Men tillbaka till hur fobin påverkar min vardag. Förutom att den konstanta rädslan framkallar ångest och jobbiga känslor speciellt på kvällarna så har jag börjat tycka att det är jobbigt att åka och handla. De här osyndliga viruspartiklarna skrämmer mig så mycket att jag inte vågar ta i några handtag, jag måste tvätta händerna direkt när jag kommer hem o.s.v. Iof är det ganska normalt att man håller en god hygien speciellt på vinterhalvåret, men jag tänker FÖR mycket på det. Självklart påverkar det tyvärr även mitt sociala liv då många av mina vänner själva har barn som i omgångar är magsjuka på vinterhalvåret, speciellt denna vintern har varit extrem.
 
Jag vågar inte chansa när jag inte vet hur noga de varit med att klorinera etc hemma eftersom det bara är klorin och värme över 70 grader som biter på sådana virus. Jag vill inte leva med denna fobin. Det tar alldeles för mycket av min ork och energi. Jag har börjat gå hos en kurator som ska hjälpa mig att hantera ångesten och få ner fobin på normalt risktänkande. Jag kommer ju aldrig tycka att det är trevligt med magsjuka, och kommer självklart aldrig vilja träffa någon som precis varit sjuk och kan bära på smittan. Men jag vill kunna obegränsat ta en shoppingtur utan att ständigt gå och vara nervös. Jag vill kunna beställa en hamburgare med sallad i utan att vara rädd att salladen kan vara smittad eftersom den inte är upphettad o.s.v.
 
Det här var ett stort steg och jag känner nu att mina händer är alldeles svettiga av nervositet då jag faktiskt skäms över min fobi och att jag får ångest/dödsångest. Men steg 1 för att börja en resa till att må bättre är att berätta och ventilera sig. Jag hoppas också att många av er försöker förstå och kan hjälpa mig på vägen. Bli inte arga om vi frågar om ni varit sjuka precis. Jag uppskattar väldigt mycket när de jag träffar är ärliga och tar hänsyn. Det tycker jag egentligen är en självklarhet i alla hem att man gör det man kan för att inte sprida virusen vidare. Det är som sagt bara de andra överdrivna försiktighetsåtgärderna och rädslan som tar över mig som jag ska försöka jobba bort.
 
En sån här flaska är alltid ett MÅSTE i handväskan

Livet med en brandman

För att fortsätta på det jag tidigare pratade om så kan jag ju berätta att det är ganska stor skillnad på att vara 3-barnsmamma när Denis är jourfri och när han har jour.
Han är brandman på deltid och har jour dygnet runt var 3:e vecka. Det är just jourveckan som kan bli lite tuff ibland. Behöver vi handla eller om jag vill göra någonting och inte bara sitta hemma hela veckan så måste alla barnen med. Jag kan inte ens gå på en promenad på kvällen för mig själv den veckan.
Om vi blir bortbjudna på kalas etc så måste vi alltid kolla almanackan om den dagen är jourfri eller inte. Ibland får vi tacka nej och ibland så kör jag själv med barnen om det faller in just den veckan. Hans brandmanstjänst påverkar därför hela vår familj och även omgivningen. När det gäller själva jouren så är det jag som gör det stora jobbet.
 
Men trots allt så är det värt det. Räddningstjänsten behövs och det är inte alla som klarar av det jobbet. Samtidigt som jag ibland kan vara väldigt trött på det så är jag oftast riktigt stolt över honom och tänker på att han gör ett otroligt stort och heroiskt jobb. Det krävs stor mental styrka för att klara av att vara först på plats efter en trafikolycka och rejäl uthållighet och stark vilja för att i måååånga timmar jobba för att släcka ett övertänt hus. Inte nog med det så kan han efter ett larm på natten sedan gå till sitt heltidsjobb dagen efter även om han inte ens hunnit sova emellan.
Älskar dig <3
 
 
 

Min blogg är tillbaka med helt nytt innehåll

 
 
 
 
Efter ett lååångt blogguppehåll kommer jag nu börja blogga igen och göra bloggen mycket mer personlig. Lösenordet kommer hjälpa mig att våga skriva mer och jag kommer lita på er som håller i lösenordet och inte lämnar det vidare.
Bloggen är främst till för mig och mina nära för att ventilera mig och kunna föreviga de små ögonblick som man så lätt glömmer, men jag delar gärna med mig till gamla följare och andra som är intresserade.

Det här handlar om mitt liv som ung 3-barns mamma och allt vad det innebär att få vardagen att fungera med ......*?
 
Ni som vill ha lösenord och vill fortsätta följa mig skriv en kommentar med er mejladress så jag kan nå er där, eller skicka ett PM på fb.
 
Bloggen kommer bli lösenordsskyddad ikväll eller imorgon