Minnah's födsel DEL 2

Klockan 10 får jag en dos gel och får ligga med CTG en halvtimme. De sätter en nål på min högra hand som förberedelse för om jag skulle behöva dropp senare. Sedan ringer jag Denis och berättar att de hade satt igång mig med gel men att de inte trodde det skulle bli bebis idag eftersom tappen var omogen och bebis låg högt upp. Jag ville försöka gå runt för att hjälpa bebisen neråt. Tyngdlagen måste ju ha någon verkan ;). Ringde min vän Andrea som kunde komma runt lunchtid och vi gick då ner på sjukhuset och gick runt på korta promenader med MÅNGA stopp eftersom jag hade konstant ont i ljumskarna och bäckenet. Hade lite molande värk och lite tryck neråt, men inga direkta värkar.
 
Vi skulle vara tillbaka på BB-rummet för ny undersökning och CTG vid 15.30 och passade då på att ta en fika vid 14.30. Efter en stunds vila på fiket kände jag en knipande sammandragning vid 15.00 som kom och försvann väldigt snabbt. En kvart senare kom nästa som också var väldigt kort men mer intensiv intensiv och jag förstog att det var första värken. När vi kom upp till BB kände jag att värkarna började bli längre. En barnmorska kom in vid 15.40 och satte CTG och det var fruktansvärt jobbigt att ligga ner.
 
Nu börjar värkarna komma mer och mer tätt och jag klarar inte av att ligga på rygg längre. Får lägga mig på sidan och Andrea masserar min rygg under värkarna. Jag fokuserar på att slappna av så mycket som möjligt mellan värkarna och möter varje värk med lugn och positivt tänk att barnet är på väg ner.
Kl 16.00 görs nästa gynundersökning och de säger att bebisen sjunkit ner mer och nu är fixerad men jag var bara öppen 1 cm och tappen var inte helt mjuk än. De ville ändå avvakta med den andra dosen eftersom värkarna nyligen börjat och kom väldigt tätt.
 
Jag fick nu slippa CTG och fick in mat på rummet som jag försökte äta mellan värkarna.
16.30: Jag började nu få dubbelvärkar och styrkan i värkarna ökade markant. Kände att jag behövde ringa Denis och berättade att jag hade täta värkar men inte var öppen så mycket än så han bestämde sig för att ta en dusch, byta kläder och köra barnen till mormor och morfar.
 

Nu är klockan 17.00 och jag har så ont att jag ber om att få komma in till ett förlossningsrum och få lustgas. Jag hade oftast en värk och sedan två dubbelvärkar. Då känns det som att pauserna är mycket mindre än värkarna. Barnmorskan säger att vi nog kan vänta lite till med ett förlossningsrum eftersom jag inte kommit så långt i förlossningsarbetet. Jag börjar bli irriterad och tappar fokus på att möta varje värk med att slappna av.
 
Andrea fortsätter massera vid varje värk och jag känner att jag vill stå upp och får luta mig mot en gåvagn. Jag frågar var Denis är och får höra att han är på väg efter att han lämnat barnen. Nu orkar jag inte längre stå upp och lägger mig på sidan i sängen. Denis kommer in kl.17.50 och frågar om vi vill ha något att äta och försvinner ner i kaffeterian. När han kommer upp igen har jag så starka värkar att jag ropar efter personalen att nu MÅSTE jag få komma in och få lustgas. Jag orkar inte mer! Jag ligger på sidan och håller Denis i handen och Andrea masserar vid värkarna och det hjälper inte så mycket längre utan jag försvinner in i mig själv och känner i toppen av en värk hur bebisen sparkar till och sedan rinner det varmt mellan benen. Klockan är 18.15, Trycket släpper lite och jag börjar skratta och blir helt chockad och ropar "vattnet gick"!.
 
Andrea och Denis skrattar och säger, vi ser ju inget vatten. Barnmorskorna kommer in och drar av mig byxorna och ser att vattnet gått och att jag är öppen 2 cm. Jag säger återigen att jag måste ha lustgas nu och de säger lugnt att de ska se efter om ett rum är ledigt.
Min tidsuppfattning försvinner här och jag kommer inte riktigt ihåg när men det kanske är ca 20 min senare så rullas jag in till ett förlossningsrum där jag fortfarande ropar efter lustgas. Jag tror att de hjälpte mig över till förlossningssängen, jag kommer inte alls ihåg hur jag hamnade där. Men jag ligger iallafall på vänster sida och griper tag i lustgasen men känner att den inte hjälper tillräkligt och värkarna är otroligt intensiva och jag ber nu om EDA. Barnmorskan säger att det är för tidigt att lägga en EDA men undersöker mig vid 18.55 och känner att jag är öppen 4 cm och kallar in narkosläkare som kan komma ganska omgående.
 
Denis går in på toaletten och skickar ett sms till mamma och skriver att jag är öppen 4 cm. (vid det här läget var det skönt att jag hade 2 med mig). Andrea håller mig i händerna och jag fortsätter kämpa och känner att paniken nu börjar skölja över mig och jag börjar skrika mitt i värkarna. Andrea påminner mig om dova ljud och Denis sätter sig bredvid mig och kliar mig i nacken och på ryggen. Narkosläkaren kommer in 19.00 och jag hör hur barnmorskan frågar honom hur han vill ha mig när han lägger EDA:n. "Sittandes" svarar han och jag säger irriterat och bestämt att jag "KAN INTE SITTA!!". jag kunde inte ens flytta mig över på rygg.
 
En till väldigt lång värk kommer och i mitten av värken känner jag att jag inte alls står ut med smärtan längre och låter kroppen trycka istället. Jag känner mig väldigt förvirrad och känner att jag förlorat kontrollen helt, det är väl inte dags än?  Andrea frågar "men Carro...krystar du??". (Jag visste inte och svarade nog samma sak medan jag faktiskt kände att jag tryckte på för kung och fosterland). Jag ville bara att värken skulle vara över men detta blev en dubbelvärk och jag tryckte på igen och glömde av att andas. Barnmorskan säger till mig att inte trycka och istället andas snabba andetag. Hon gör en ny gynundersökning och säger åt narkosläkaren att gå ut.
 
Jag försöker titta efter honom och ropar "men jag ska ju ha epidural!"....barnmorskan svarar att det är för sent. Nästa värk kommer och jag kan inte längre lyssna på barnmorskans ord utan trycker ändå. Det gör mindre ont då. Jag ligger fortfarande på vänster sida och barnmorskan lyfter på mitt ben och jag fortsätter trycka. Jag känner att huvudet står i öppningen och jag hör att både Andrea och Denis säger att jag är jätteduktig och barnmorskan säger att jag ska följa känslan. Det är mitt tredje barn och jag låter kroppen sköta detta själv. Då försvann min panik och jag krystade på. Jag ser hur barnmorskan vrider lite på bebisens huvud medan jag krystar. Sedan släpper trycket och jag får upp henne på mitt bröst. Då kommer jag på att jag inte hunnit få av mig linnet. Innan barnmorskan sätter på henne mössan ser jag att hon är alldeles blond, mycket ljusare i håret än Julia och Colin var ju alldeles mörk när han föddes.
 
Hon är lite slö och låter inte så mycket och jag blir lite rädd att hon inte andas ordentligt. Jag kom då på att de inte hade haft koll på hennes hjärtljud med varken CTG eller elektrod sedan jag kom in till förlossningen. Barnmorskan håller extra koll på henne och sedan gnäller hon till lite och skriker lite tyst och jag lugnar mig. Jag tittar på barnmorskan och undrar hon ser ut och vem hon är. Det kändes väldigt konstigt att förlossningen redan var över. Jag visste inte ens vad barnmorskan hette. Men där låg jag med Minnah på bröstet och var så glad att det var över. Nu är hon ute och jag kan äntligen lämna graviditeten och de senaste dagarna bakom mig. Nu ska jag NJUTA. LYCKA
 
 Minnah vägde 3360 gr och var 48 cm lång
Tidsmässig sammanfattning:
15.15 - första riktiga förlossningsvärken
16.00 - öppen 1 cm och fixerat huvud
18.15 - vattnet gick
18.55 - öppen 4 cm
19.00- börjar krysta
19.17 - flicka född
 
 

Minnah's födsel del 1

Jag vill dela upp berättelsen om Minnah's födsel i 2 delar eftersom jag vill berätta i detalj om varför det blev en igångsättning.
 
Jag hade haft en tuff graviditet med illamående från dag 1. Förvärkarna började tidigt innan vecka 20 och foglossningen slog till redan i v.6 och blev så illa efter halva graviditeten att jag fick gå med kryckor. Det kändes väldigt förnedrande att ibland behöva använda kryckorna bara för att ta sig från soffan till toaletten. Jag fick väldigt dåligt blodvärde och lyckades inte få upp det själv eftersom min mage inte klarar av järntabletter och blutsaften spydde jag upp så jag fick åka in till förlossningen 2ggr i veckan för att få järndropp.
 
I vecka 37+ så fick Colin och Julia magsjuka och jag fick väldigt snabbt väldigt jobbig ångest och vaknade med dödsångest varje morgon efter att ha sovit väldigt lite. Jag klarade inte av att äta och tappade i vikt. Den sista tiden är i vanliga fall ganska jobbig, speciellt med foglossning och illamående. Men med ångesten blev den 100 gånger värre. När Colin hade kräkt i 4 dygn var han så uttorkad att han inte orkade prata eller ens titta på TV så han blev tvungen att åka in till sjukhuset och få dropp. Jag som hade täta förvärkar speciellt på kvällarna vågade inte åka och med min dödsångest klarade jag inte av att vara ensam hemma. Som tur är så har jag en helt underbar mamma som Colin dessutom är väldigt trygg med och hon körde in honom och stannade med honom medan han fick dropp.
 
Dagen efter mådde Colin bättre men jag var helt förstörd och kände att det inte kunde bli något slut på min jobbiga känsla förrän bebisen var ute. Det kändes som jag inte kunde andas och jag hade nästan konstanta hjärtklappningar. Till slut så ringde jag förlossningen och bad om hjälp. De ville ha in mig för en bedömning. Efter en vaginal undersökning så konstaterade läkaren att jag inte var mogen för en igångsättning och ville skicka hem mig och jag bröt ihop fullständigt och sa att jag klarar inte en dag till. Jag åker INTE hem så länge bebisen är i magen. De besämde sig för att lägga in mig på BB för att jag skulle få sova och förhoppningsvis äta lite.
 
Jag fick ett stort rum och bestämde mig för att ta emot deras erbjudande och få tabletter för att få sova.
Sista magbilden ett par timmar efter att jag blev inlagd på BB
 
Dagen efter mådde jag fortfarande jättedåligt. Jag hade fått sova lite men hade en massa smärtsamma förvärkar och mådde illa. Ångesten hängde kvar. En annan läkare gjorde en undersökning och konstaterade åter igen att kroppen inte var riktigt redo och bebis låg högt upp i magen. Efter ett långt samtal och rådgivning med sina kollegor kom hon in till mig och berättade att hon ville göra ett försök med en dos gel kl 10 på förmiddagen och en till kl 16 på eftermiddagen och om det inte hände något efter det skulle jag få vänta till efter helgen. Detta var torsdagen den 14 Juni.
 
Hon trodde inte att det skulle sätta igång förlossningen eftersom livmodertappen fortfarande var lång och fast = inte redo för förlossning och då brukade inte gel räcka enligt henne. Men jag var nöjd med att de iallafall gjorde NÅGONTING för att försöka hjälpa mig så jag godtog det med vetskapen att jag kanske fick ligga kvar hela helgen med bebis i magen innan de kunde göra ett nytt försök.
 
fortsättning i del 2....

Minnah vår lilla "Hoppsan"

Jag vill gärna börja bloggen med att presentera vår minsta lilla familjemedlem :). Fullständigt oväntat och oplanerat ville den här lilla solstrålen komma till världen :). Det är något som vi idag är väldigt glada för, även om hon för stunden när jag tog det där graviditetstestet skakade om vår värld.
 
Den 14 Juni 2012 kom vår lilla Hoppsan till världen, som ju såklart fick ett riktigt namn efter födseln och nu heter Minnah. Mer om hennes födsel och tiden innan kommer jag skriva om senare och även lägga upp lite bilder på henne som nyfödd. Känner att jag vill "komma ikapp" lite efter ett så långt uppehåll i bloggen även om många av er känner mig nära eller följt mig på facebook :).
 
Minnah är väldigt lik sin pappa med det väldigt ljusa håret och uttrycket i ansiktet när hon lyfter på ögonbrynen. Även Colin och Julia har likheter från Denis, men Minnah är en ren "Hofer" känns det som ;).
 
Konstigt att ett första inlägg i bloggen kunde kännas lite nervöst? Känns iaf väldigt roligt och spännande att få komma in i detta igen, och jag hoppas och tror att jag kommer få stor nytta av det. Imorgon blir bloggen lösenordsskyddad och jag kommer börja gå in mer på det privata så är det fler som vill ha lösenordet så säg till :).
 

Avslutar med en dagsfärsk bild på Minnah innan läggdags <3