Fotojobb!

Det är alldeles för längesen jag skrev och jag har SÅ mycket att berätta så det kommer nog några inlägg här under dagen :).

Jag börjar med att berätta om det mest spännande jag ska få göra hittills inom fotografering :). Jag ska få fotografera bilder till en hemsida för ett helt nytt barnklädesmärke och Minnah får äran att vara modell :D.

Här är en av bilderna allt detta började med :), (dock bara mobilbild)
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

ARG!!

Vad har man för rättigheter egentligen?
Nu är jag lagom irriterad och arg. Jag var på besök på akademikliniken i Malmö igår där jag förminskade mina bröst för 2,5 år sedan.
Jag har varit jättenöjd med bröstens storlek och ärren var jag beredd på. Men jag var INTE beredd på att Paolo (kirurgen) skulle sätta mina bröstvårtor alldeles för högt upp!
Vårtgården syns ovanför BH-kanten oavsett vilken BH jag köper.

Igår fick jag träffa en annan kirurg eftersom Paolo bara jobbar i Sthlm nu. Hon tyckte inte alls det var något fel trots att det syntes tydligt att jag inte kan röra mig utan att vårtgården sticker upp ovanför BH/tröjkanten. Hon var otroligt oprofessionell i sitt bemötande och skyllde på min graviditet och sa ordagrant "Du kan icke gå och bli gravid".
Hon dumförklarade mig och blev arg för att jag blev gravid efter operationen. Trots att jag förklarade att mina bröst knappt förändrats av graviditeten och att bröstvårtorna satt lika högt upp innan graviditeten efter operationen.

Hon pratade om att så många tjejer kommer varje dag och vill ha perfekta bröst och många kommer med dumma reklamationer och vill opereras igen efter 3 år. Jag förstog ganska snabbt att hon inte alls lyssnade på den egentliga anledningen till varför jag var där och att jag skiter fullständigt i hur brösten ser ut utan kläder!!! Jag vill bara inte se vulgär ut med halva vårtgården som sticker upp, precis som att jag inte ville se vulgär ut med mina stora bröst!
Nu vet jag att det GÅR att åtgärda, men de vill inte betala för det. Det ska bli intressant att se vad Paolo säger om detta eftersom han är väldigt framgångsrik inom plastikkirurgin och jag tror inte att han egentligen vill ha misslyckade operationer på sig för detta är ett fel som påverkar min vardag, när jag är på jobbet o.s.v. det är jobbigt rent ut sagt att helatiden behöva tänka på hur man rör sig och kolla så inte kläderna glider för långt ner. Kirurgen jag träffade igår pratade om att det bara är kosmetiskt men för mig är det ju faktiskt ofunktionellt.
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Kronisk magsjukdom

Nu kommer jag till den svåraste biten. Det som påverkar min vardag, min ork, gör mig orolig och som jag faktiskt inte vet hur jag ska stå ut med. Jag har någon magsjukdom som kommer och går i perioder. Nu har jag haft en period på över 8 veckor som varit riktigt tuffa med konstant illamående varje dag.
Allt började nog med min magkatarr som jag fick diagnostiserad i 14-års åldern. Den har jag lärt mig att leva med. Men några år senare har jag haft väldigt mycket problem med att jag är hård och lös i magen om vartannat och då kan ha rejält ont i magen och inte bara magsäcken vissa dagar. Med dessa symtom fick jag diagnosen mag- och tarmkatarr för ca tre år sedan.
 
De senaste 2 åren har blivit värre och för 8 veckor sedan blev jag riktigt dålig och det utlöste även kraftig ångest m.m. Jag hade blod i avföringen och förhöjd temp. Kunde inte äta på flera dagar och det tog många dagar att ta sig ur den värsta ångesten jag hamnade i. Jag kunde sedan ha några bättre dagar och sedan låg jag pall en hel dag igen. Jag utvecklade ångest över maten och har sedan dess haft jättesvårt för mat och äter inte alls så ofta som jag borde. Det i sig gör mig stressad eftersom jag behöver äta regelbundet för att orka och fungera men illamåendet tar över och det tar stopp när jag lagat mat till barnen o.s.v. Nu är det svårt att planera roliga saker och detta tillsammans med min magsjukefobi blir inte så bra om man vill iväg och shoppa t.ex. och måste springa på toa men inte vågar gå på en offentlig toalett. Allt blir en enda ond cirkel.
 
Mina magproblem är säkert även en av orsakerna till min magsjukefobi. Jag är rädd för att bli ännu sämre, och må riktigt dåligt en längre period. Ångesten påverkar min mage och vice versa.
 
Det här illamåendet tar nästan kål på mig. Det tar ALDRIG slut. Det var fruktansvärt jobbigt när jag var gravid också men då "visste" jag iallafall att det fanns ett slut på det. Nu vet jag inte när, eller om det någonsin kommer försvinn och bli bättre.
 
Jag vill verkligen veta vad detta är nu. Är under utredning och läkaren är inne på antingen kraftig IBS eller någon inflammatorisk tarmsjukdom.
 
Har egentligen mycket mer att skriva om detta....,men orkar inte mer just nu. Just nu blir jag oftast mest arg när jag tänker på och pratar om det.
 
 
 
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Minnah's födsel DEL 2

Klockan 10 får jag en dos gel och får ligga med CTG en halvtimme. De sätter en nål på min högra hand som förberedelse för om jag skulle behöva dropp senare. Sedan ringer jag Denis och berättar att de hade satt igång mig med gel men att de inte trodde det skulle bli bebis idag eftersom tappen var omogen och bebis låg högt upp. Jag ville försöka gå runt för att hjälpa bebisen neråt. Tyngdlagen måste ju ha någon verkan ;). Ringde min vän Andrea som kunde komma runt lunchtid och vi gick då ner på sjukhuset och gick runt på korta promenader med MÅNGA stopp eftersom jag hade konstant ont i ljumskarna och bäckenet. Hade lite molande värk och lite tryck neråt, men inga direkta värkar.
 
Vi skulle vara tillbaka på BB-rummet för ny undersökning och CTG vid 15.30 och passade då på att ta en fika vid 14.30. Efter en stunds vila på fiket kände jag en knipande sammandragning vid 15.00 som kom och försvann väldigt snabbt. En kvart senare kom nästa som också var väldigt kort men mer intensiv intensiv och jag förstog att det var första värken. När vi kom upp till BB kände jag att värkarna började bli längre. En barnmorska kom in vid 15.40 och satte CTG och det var fruktansvärt jobbigt att ligga ner.
 
Nu börjar värkarna komma mer och mer tätt och jag klarar inte av att ligga på rygg längre. Får lägga mig på sidan och Andrea masserar min rygg under värkarna. Jag fokuserar på att slappna av så mycket som möjligt mellan värkarna och möter varje värk med lugn och positivt tänk att barnet är på väg ner.
Kl 16.00 görs nästa gynundersökning och de säger att bebisen sjunkit ner mer och nu är fixerad men jag var bara öppen 1 cm och tappen var inte helt mjuk än. De ville ändå avvakta med den andra dosen eftersom värkarna nyligen börjat och kom väldigt tätt.
 
Jag fick nu slippa CTG och fick in mat på rummet som jag försökte äta mellan värkarna.
16.30: Jag började nu få dubbelvärkar och styrkan i värkarna ökade markant. Kände att jag behövde ringa Denis och berättade att jag hade täta värkar men inte var öppen så mycket än så han bestämde sig för att ta en dusch, byta kläder och köra barnen till mormor och morfar.
 

Nu är klockan 17.00 och jag har så ont att jag ber om att få komma in till ett förlossningsrum och få lustgas. Jag hade oftast en värk och sedan två dubbelvärkar. Då känns det som att pauserna är mycket mindre än värkarna. Barnmorskan säger att vi nog kan vänta lite till med ett förlossningsrum eftersom jag inte kommit så långt i förlossningsarbetet. Jag börjar bli irriterad och tappar fokus på att möta varje värk med att slappna av.
 
Andrea fortsätter massera vid varje värk och jag känner att jag vill stå upp och får luta mig mot en gåvagn. Jag frågar var Denis är och får höra att han är på väg efter att han lämnat barnen. Nu orkar jag inte längre stå upp och lägger mig på sidan i sängen. Denis kommer in kl.17.50 och frågar om vi vill ha något att äta och försvinner ner i kaffeterian. När han kommer upp igen har jag så starka värkar att jag ropar efter personalen att nu MÅSTE jag få komma in och få lustgas. Jag orkar inte mer! Jag ligger på sidan och håller Denis i handen och Andrea masserar vid värkarna och det hjälper inte så mycket längre utan jag försvinner in i mig själv och känner i toppen av en värk hur bebisen sparkar till och sedan rinner det varmt mellan benen. Klockan är 18.15, Trycket släpper lite och jag börjar skratta och blir helt chockad och ropar "vattnet gick"!.
 
Andrea och Denis skrattar och säger, vi ser ju inget vatten. Barnmorskorna kommer in och drar av mig byxorna och ser att vattnet gått och att jag är öppen 2 cm. Jag säger återigen att jag måste ha lustgas nu och de säger lugnt att de ska se efter om ett rum är ledigt.
Min tidsuppfattning försvinner här och jag kommer inte riktigt ihåg när men det kanske är ca 20 min senare så rullas jag in till ett förlossningsrum där jag fortfarande ropar efter lustgas. Jag tror att de hjälpte mig över till förlossningssängen, jag kommer inte alls ihåg hur jag hamnade där. Men jag ligger iallafall på vänster sida och griper tag i lustgasen men känner att den inte hjälper tillräkligt och värkarna är otroligt intensiva och jag ber nu om EDA. Barnmorskan säger att det är för tidigt att lägga en EDA men undersöker mig vid 18.55 och känner att jag är öppen 4 cm och kallar in narkosläkare som kan komma ganska omgående.
 
Denis går in på toaletten och skickar ett sms till mamma och skriver att jag är öppen 4 cm. (vid det här läget var det skönt att jag hade 2 med mig). Andrea håller mig i händerna och jag fortsätter kämpa och känner att paniken nu börjar skölja över mig och jag börjar skrika mitt i värkarna. Andrea påminner mig om dova ljud och Denis sätter sig bredvid mig och kliar mig i nacken och på ryggen. Narkosläkaren kommer in 19.00 och jag hör hur barnmorskan frågar honom hur han vill ha mig när han lägger EDA:n. "Sittandes" svarar han och jag säger irriterat och bestämt att jag "KAN INTE SITTA!!". jag kunde inte ens flytta mig över på rygg.
 
En till väldigt lång värk kommer och i mitten av värken känner jag att jag inte alls står ut med smärtan längre och låter kroppen trycka istället. Jag känner mig väldigt förvirrad och känner att jag förlorat kontrollen helt, det är väl inte dags än?  Andrea frågar "men Carro...krystar du??". (Jag visste inte och svarade nog samma sak medan jag faktiskt kände att jag tryckte på för kung och fosterland). Jag ville bara att värken skulle vara över men detta blev en dubbelvärk och jag tryckte på igen och glömde av att andas. Barnmorskan säger till mig att inte trycka och istället andas snabba andetag. Hon gör en ny gynundersökning och säger åt narkosläkaren att gå ut.
 
Jag försöker titta efter honom och ropar "men jag ska ju ha epidural!"....barnmorskan svarar att det är för sent. Nästa värk kommer och jag kan inte längre lyssna på barnmorskans ord utan trycker ändå. Det gör mindre ont då. Jag ligger fortfarande på vänster sida och barnmorskan lyfter på mitt ben och jag fortsätter trycka. Jag känner att huvudet står i öppningen och jag hör att både Andrea och Denis säger att jag är jätteduktig och barnmorskan säger att jag ska följa känslan. Det är mitt tredje barn och jag låter kroppen sköta detta själv. Då försvann min panik och jag krystade på. Jag ser hur barnmorskan vrider lite på bebisens huvud medan jag krystar. Sedan släpper trycket och jag får upp henne på mitt bröst. Då kommer jag på att jag inte hunnit få av mig linnet. Innan barnmorskan sätter på henne mössan ser jag att hon är alldeles blond, mycket ljusare i håret än Julia och Colin var ju alldeles mörk när han föddes.
 
Hon är lite slö och låter inte så mycket och jag blir lite rädd att hon inte andas ordentligt. Jag kom då på att de inte hade haft koll på hennes hjärtljud med varken CTG eller elektrod sedan jag kom in till förlossningen. Barnmorskan håller extra koll på henne och sedan gnäller hon till lite och skriker lite tyst och jag lugnar mig. Jag tittar på barnmorskan och undrar hon ser ut och vem hon är. Det kändes väldigt konstigt att förlossningen redan var över. Jag visste inte ens vad barnmorskan hette. Men där låg jag med Minnah på bröstet och var så glad att det var över. Nu är hon ute och jag kan äntligen lämna graviditeten och de senaste dagarna bakom mig. Nu ska jag NJUTA. LYCKA
 
 Minnah vägde 3360 gr och var 48 cm lång
Tidsmässig sammanfattning:
15.15 - första riktiga förlossningsvärken
16.00 - öppen 1 cm och fixerat huvud
18.15 - vattnet gick
18.55 - öppen 4 cm
19.00- börjar krysta
19.17 - flicka född
 
 
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Minnah's födsel del 1

Jag vill dela upp berättelsen om Minnah's födsel i 2 delar eftersom jag vill berätta i detalj om varför det blev en igångsättning.
 
Jag hade haft en tuff graviditet med illamående från dag 1. Förvärkarna började tidigt innan vecka 20 och foglossningen slog till redan i v.6 och blev så illa efter halva graviditeten att jag fick gå med kryckor. Det kändes väldigt förnedrande att ibland behöva använda kryckorna bara för att ta sig från soffan till toaletten. Jag fick väldigt dåligt blodvärde och lyckades inte få upp det själv eftersom min mage inte klarar av järntabletter och blutsaften spydde jag upp så jag fick åka in till förlossningen 2ggr i veckan för att få järndropp.
 
I vecka 37+ så fick Colin och Julia magsjuka och jag fick väldigt snabbt väldigt jobbig ångest och vaknade med dödsångest varje morgon efter att ha sovit väldigt lite. Jag klarade inte av att äta och tappade i vikt. Den sista tiden är i vanliga fall ganska jobbig, speciellt med foglossning och illamående. Men med ångesten blev den 100 gånger värre. När Colin hade kräkt i 4 dygn var han så uttorkad att han inte orkade prata eller ens titta på TV så han blev tvungen att åka in till sjukhuset och få dropp. Jag som hade täta förvärkar speciellt på kvällarna vågade inte åka och med min dödsångest klarade jag inte av att vara ensam hemma. Som tur är så har jag en helt underbar mamma som Colin dessutom är väldigt trygg med och hon körde in honom och stannade med honom medan han fick dropp.
 
Dagen efter mådde Colin bättre men jag var helt förstörd och kände att det inte kunde bli något slut på min jobbiga känsla förrän bebisen var ute. Det kändes som jag inte kunde andas och jag hade nästan konstanta hjärtklappningar. Till slut så ringde jag förlossningen och bad om hjälp. De ville ha in mig för en bedömning. Efter en vaginal undersökning så konstaterade läkaren att jag inte var mogen för en igångsättning och ville skicka hem mig och jag bröt ihop fullständigt och sa att jag klarar inte en dag till. Jag åker INTE hem så länge bebisen är i magen. De besämde sig för att lägga in mig på BB för att jag skulle få sova och förhoppningsvis äta lite.
 
Jag fick ett stort rum och bestämde mig för att ta emot deras erbjudande och få tabletter för att få sova.
Sista magbilden ett par timmar efter att jag blev inlagd på BB
 
Dagen efter mådde jag fortfarande jättedåligt. Jag hade fått sova lite men hade en massa smärtsamma förvärkar och mådde illa. Ångesten hängde kvar. En annan läkare gjorde en undersökning och konstaterade åter igen att kroppen inte var riktigt redo och bebis låg högt upp i magen. Efter ett långt samtal och rådgivning med sina kollegor kom hon in till mig och berättade att hon ville göra ett försök med en dos gel kl 10 på förmiddagen och en till kl 16 på eftermiddagen och om det inte hände något efter det skulle jag få vänta till efter helgen. Detta var torsdagen den 14 Juni.
 
Hon trodde inte att det skulle sätta igång förlossningen eftersom livmodertappen fortfarande var lång och fast = inte redo för förlossning och då brukade inte gel räcka enligt henne. Men jag var nöjd med att de iallafall gjorde NÅGONTING för att försöka hjälpa mig så jag godtog det med vetskapen att jag kanske fick ligga kvar hela helgen med bebis i magen innan de kunde göra ett nytt försök.
 
fortsättning i del 2....
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Fobi, ångest och magsjukdom

Vet inte riktigt var jag ska börja men som sagt så lever jag med någonting som gör livet svårt just nu. Jag tror jag börjar med fobin. Jag har en stark fobi för maginfluensor av alla dess sort. Detta begränsar mitt liv, framför allt på vinterhalvåret. Jag är konstant rädd för att någon i familjen ska drabbas och därför blir jag nervös varje gång någon av barnen har ont i magen o.s.v. Jag har nog alltid tyckt att det är jobbigt med kräksjukan, men vem gör inte det? Jag började nog utveckla en fobi när Julia var liten och Denis var långt bort på brandmansutbildning mån-fre.
Jag och Julia drabbades av magsjuka och fobin började träda fram. Varje gång Julia får magsjuka så kräker hon extremt ofta. Hon kan kräka en gång i kvarten en hel natt och skriker på hjälp. Det skär så fruktansvärt i mammahjärtat. Jag fick panik inombords och kunde knappt andas. Svimningskänsla konstant och hjärtat slog hårt och fort. Rädslan för att få ångest och för att barnen ska bli riktigt dåliga har gjort att jag så långt det bara går gör allt för att undvika maginfluensa.
 
Jag märker nu att det inte ens går att beskriva med ord den fruktansvärda känsla det innebär. Min fobi har sedan blivit mycket större sedan Minnah's födsel. Colin och Julia blev magsjuka när det var 3 veckor kvar till förlossning. Jag trodde nästan att mitt hjärta skulle sluta slå då det slog till. Värsta skräcken. Jag hade hållt barnen hemma från förskolan nästan hela våren och sluppit undan så mycket sjukdomar som gick, och så biter det fast så nära inpå förlossningen :((.
 
Jag är så rädd för att barnen ska bli sjuka och ha det jobbigt. Och jag vet att en nyfödd har svårt för att klara en magsjuka bra då de lätt blir uttorkade. Min rädsla hänger nog även en del ihop med mina egna stora magproblem som jag också kommer berätta om snart.
 
Men tillbaka till hur fobin påverkar min vardag. Förutom att den konstanta rädslan framkallar ångest och jobbiga känslor speciellt på kvällarna så har jag börjat tycka att det är jobbigt att åka och handla. De här osyndliga viruspartiklarna skrämmer mig så mycket att jag inte vågar ta i några handtag, jag måste tvätta händerna direkt när jag kommer hem o.s.v. Iof är det ganska normalt att man håller en god hygien speciellt på vinterhalvåret, men jag tänker FÖR mycket på det. Självklart påverkar det tyvärr även mitt sociala liv då många av mina vänner själva har barn som i omgångar är magsjuka på vinterhalvåret, speciellt denna vintern har varit extrem.
 
Jag vågar inte chansa när jag inte vet hur noga de varit med att klorinera etc hemma eftersom det bara är klorin och värme över 70 grader som biter på sådana virus. Jag vill inte leva med denna fobin. Det tar alldeles för mycket av min ork och energi. Jag har börjat gå hos en kurator som ska hjälpa mig att hantera ångesten och få ner fobin på normalt risktänkande. Jag kommer ju aldrig tycka att det är trevligt med magsjuka, och kommer självklart aldrig vilja träffa någon som precis varit sjuk och kan bära på smittan. Men jag vill kunna obegränsat ta en shoppingtur utan att ständigt gå och vara nervös. Jag vill kunna beställa en hamburgare med sallad i utan att vara rädd att salladen kan vara smittad eftersom den inte är upphettad o.s.v.
 
Det här var ett stort steg och jag känner nu att mina händer är alldeles svettiga av nervositet då jag faktiskt skäms över min fobi och att jag får ångest/dödsångest. Men steg 1 för att börja en resa till att må bättre är att berätta och ventilera sig. Jag hoppas också att många av er försöker förstå och kan hjälpa mig på vägen. Bli inte arga om vi frågar om ni varit sjuka precis. Jag uppskattar väldigt mycket när de jag träffar är ärliga och tar hänsyn. Det tycker jag egentligen är en självklarhet i alla hem att man gör det man kan för att inte sprida virusen vidare. Det är som sagt bara de andra överdrivna försiktighetsåtgärderna och rädslan som tar över mig som jag ska försöka jobba bort.
 
En sån här flaska är alltid ett MÅSTE i handväskan
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Livet med en brandman

För att fortsätta på det jag tidigare pratade om så kan jag ju berätta att det är ganska stor skillnad på att vara 3-barnsmamma när Denis är jourfri och när han har jour.
Han är brandman på deltid och har jour dygnet runt var 3:e vecka. Det är just jourveckan som kan bli lite tuff ibland. Behöver vi handla eller om jag vill göra någonting och inte bara sitta hemma hela veckan så måste alla barnen med. Jag kan inte ens gå på en promenad på kvällen för mig själv den veckan.
Om vi blir bortbjudna på kalas etc så måste vi alltid kolla almanackan om den dagen är jourfri eller inte. Ibland får vi tacka nej och ibland så kör jag själv med barnen om det faller in just den veckan. Hans brandmanstjänst påverkar därför hela vår familj och även omgivningen. När det gäller själva jouren så är det jag som gör det stora jobbet.
 
Men trots allt så är det värt det. Räddningstjänsten behövs och det är inte alla som klarar av det jobbet. Samtidigt som jag ibland kan vara väldigt trött på det så är jag oftast riktigt stolt över honom och tänker på att han gör ett otroligt stort och heroiskt jobb. Det krävs stor mental styrka för att klara av att vara först på plats efter en trafikolycka och rejäl uthållighet och stark vilja för att i måååånga timmar jobba för att släcka ett övertänt hus. Inte nog med det så kan han efter ett larm på natten sedan gå till sitt heltidsjobb dagen efter även om han inte ens hunnit sova emellan.
Älskar dig <3
 
 
 
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

"Är det där diiina alla tre??"

När Minnah var nyfödd och jag hade med mig alla barnen till ICA affären i markaryd så kom det fram en äldre dam vid mjölkdisken och tittade väldigt förvånat på mig och tittar ner i vagnen på Minnah och sade på bred skånska:
"Å det var en väldigt liten en", sen slängde hon två blickar på Colin och Julia och frågade...
"Men ä de där diina alla tre???"
Jag- "Ja det är det :)"
"Men herregud....fyyy vad jobbit!!"
 
Många blir totalförvånade över att jag fått tre barn på så kort tid och att jag verkligen orkar med dem alla tre. Ska jag vara ärlig så tycker jag inte att det är så jobbigt alls. Inte i grunden. Det är helt andra saker som gör vardagen väldigt tuff just nu och det kommer jag gå in på i ett annat inlägg.
 
Det var ju som sagt inte tänkt att vi skulle ha ett tredje barn just nu. Men nu efter att hon kommit så känns det helt rätt :). Jag känner att vi har en lagom stor familj och självklart kan jag inte tänka mig ett liv utan någon utav dem. Efter graviditeter, spädbarnstid o.s.v. så känner jag att jag vuxit väldigt mycket både som person och mamma. Saker som kunde vara jobbigt med första barnet är nu en självklarhet och "a piece of cake" med tredje :).
 
Självklart kommer det stunder då t.ex. Den ena bajsat, behöver torkas och väntar på toaletten och den andra står och hoppar framför toaletten för att hon behöver kissa samtidigt som jag byter blöja på Minnah :P. Knivig situation, men det löser sig alltid på ett eller annat sätt ;).
 
En annan sak som gör det lite enklare är ju att jag faktiskt inte fått alla 3 exakt samtidigt :). Colin var 4 år och Julia nästan 3 när Minnah föddes och då är de så stora att de kan vänta på sin tur, gå på toaletten, leka själva och med varandra osv. Kanske kommer jag känna större skillnad när de blir äldre. Det sägs ju att små barn ger små problem och stora barn ger stora problem. Jag tror att det stämmer ganska bra, iallafall i vissa situationer. Men då har jag ännu mer kött på benen och är en ännu mer erfaren mamma :).
 
Jag och barnen är också väldigt lyckligt lottade med en underbar man/pappa som finns där i alla väder. Jag har verkligen hittat rätt. Utan honom hade jag inte haft den familjen jag har idag :). Samarbete är nummer 1 för att barnen ska få en bra uppfostran och för att vi båda ska kunna få lagom med tid både med familjen och för oss själva. Efter en hård dag så kan min älskling ge mig en upplyftande komplimang och vi läser av varandra om vi behöver någon extra vila etc. Vi har gått igenom stora prövningar med min smärta, illamående o.s.v. under graviditeterna och allt detta har satt vårt förhållande på prov och vi har kommit starkare ur det och står varandra närmre än någonsin. Trots att vi just nu har det tufft med både det ena och det andra så är vi just nu inne i en "nykär" period <3
 
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Minnah vår lilla "Hoppsan"

Jag vill gärna börja bloggen med att presentera vår minsta lilla familjemedlem :). Fullständigt oväntat och oplanerat ville den här lilla solstrålen komma till världen :). Det är något som vi idag är väldigt glada för, även om hon för stunden när jag tog det där graviditetstestet skakade om vår värld.
 
Den 14 Juni 2012 kom vår lilla Hoppsan till världen, som ju såklart fick ett riktigt namn efter födseln och nu heter Minnah. Mer om hennes födsel och tiden innan kommer jag skriva om senare och även lägga upp lite bilder på henne som nyfödd. Känner att jag vill "komma ikapp" lite efter ett så långt uppehåll i bloggen även om många av er känner mig nära eller följt mig på facebook :).
 
Minnah är väldigt lik sin pappa med det väldigt ljusa håret och uttrycket i ansiktet när hon lyfter på ögonbrynen. Även Colin och Julia har likheter från Denis, men Minnah är en ren "Hofer" känns det som ;).
 
Konstigt att ett första inlägg i bloggen kunde kännas lite nervöst? Känns iaf väldigt roligt och spännande att få komma in i detta igen, och jag hoppas och tror att jag kommer få stor nytta av det. Imorgon blir bloggen lösenordsskyddad och jag kommer börja gå in mer på det privata så är det fler som vill ha lösenordet så säg till :).
 

Avslutar med en dagsfärsk bild på Minnah innan läggdags <3
 
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Min blogg är tillbaka med helt nytt innehåll

 
 
 
 
Efter ett lååångt blogguppehåll kommer jag nu börja blogga igen och göra bloggen mycket mer personlig. Lösenordet kommer hjälpa mig att våga skriva mer och jag kommer lita på er som håller i lösenordet och inte lämnar det vidare.
Bloggen är främst till för mig och mina nära för att ventilera mig och kunna föreviga de små ögonblick som man så lätt glömmer, men jag delar gärna med mig till gamla följare och andra som är intresserade.

Det här handlar om mitt liv som ung 3-barns mamma och allt vad det innebär att få vardagen att fungera med ......*?
 
Ni som vill ha lösenord och vill fortsätta följa mig skriv en kommentar med er mejladress så jag kan nå er där, eller skicka ett PM på fb.
 
Bloggen kommer bli lösenordsskyddad ikväll eller imorgon
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Tindra

Söta Tindra som är Maries dotter gjorde sig också riktigt bra framför kameran och tyckte om att få vara modell en stund och det var riktigt roligt att fotografera denna vackra tjej :)





Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Studiobilder

I min lilla matsal har jag en vägg som fungerar som en liten ministudio där jag också tog några bilder på Marie och Andrea :)






(fler bilder på Andrea kommer senare)

Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Fotografering med mor och dotter

Förra veckan hade jag min fina vän Andrea och hennes kusin med dotter på besök för lite fotografering. Det hade väntats regn denna dag men istället fick vi väldigt fint väder och passade på att fota både ute och inomhus :).

Marie föll sig naturligt framför kameran med hennes vackra gravidmage






Mor och dotter är så vackra tillsammans med sitt långa röda hår




Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Körkort check ;)

Nu kan jag äntligen pricka av körkortet från min mållista :). Tisdagen den 19 Juli var den mest nervösa dag jag varit med om. Det är det största provet jag någonsin gjort och jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men uppkörningen var inte ett dugg svår och när den var färdig hade jag körkortet i handen, helt galet :). Det är en sån frihet nu så jag kan knappt förstå att jag klarat mig utan det. Jag fick kämpa hårt i några veckor och allt kämpande har verkligen lönat sig, jag är såååå GLAD :D.
Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Drömmar, måsten och nuet

Just nu är jag full med massor av känslor. Denna veckan är jag ledig med Julia men känner att jag knappt får något gjort här hemma ändå. Det är nog en sorts stress i mig som gror och som gör mig helt utmattad. Julias sovvägran på nätterna har väl också en bidragande faktor i och för sig.

På måndag drar intensivkursen igång och det ska bli så spännande och skönt att äntligen komma igång på riktigt och veta att körkortet är nära. Samtidigt som jag är uppspelt och knappt orkar vänta så är jag nervös och stressad över allt jag ska hinna med dagarna jag är där och hur mycket som kommer krävas av mig, men jag vet att jag klarar det, inte minst för att jag är så starkt motiverad :). När intensivkursen är över väntar en härlig campingresa till Öland och därefter ett par veckors semester innan jag börjar plugga igen. Det ska bli så skönt :).

Jag har så himla mycket att se fram emot just nu... Körkortet, semestern, en bra utbildning, jobb och förhoppningsvis en renovering till hösten med nytt badrum och hall :).

Mina bilder får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse!

Om

Min profilbild